Rebbe och Linn

Jag tror visst att någon hörde min bön om vårtecken. Idag var det plusgrader. Även om dem var få så var det härliga få plusgrader :). For till stallet vid halv fyra, då var himlen jättefin. For på en ridtur, det blåste lite grann men Mósi var alldeles lagom pigg och han var så fin. Allting var så fint. Jag kan inte fatta att jag har skött om honom i mer än ett år. Tiden har rusat förbi, känns som igår jag fick frågan. Minns hur mina föräldrar tvekade på ifall jag skulle ha råd, tid, och hur jag skulle ta mig dit. Jag skulle prova i en månad, sen så fick vi se. Men tiden fortsatte. Månad efter månad och jag försökte övertyga mina föräldrar om att jag skulle få fortsätta. Allting hade ju gått så bra hittills, med att ta sig dit, att på något sätt skrapa ihop pengar, och tiden, den finns.

Nu kan jag inte tänka mig ett liv utan dig. Allt kretsar runt dig, mina drömmar, mina tankar, allt. Du har gjort skillnad genom att bara finnas till. Om jag ändå visste hur jag skulle kunna tacka dig. De här tolv, snart tretton månaderna jag har haft med dig, är de finaste månaderna i mitt liv. I med och i motgång är du där. De finaste minnena, dem delar jag med dig. Jag älskar dig. Alltid.


Vad vore jag utan dig?♥